Idag är det åtta år sedan
Jag kramade min mamma för sista gången. Den här dagen kommer jag aldrig att glömma jag minns den i minsta detalj. Vi skulle äta frukost tillsammans men mamma hade ont i magen så att hon gick å vilade sig på soffan, som hon aldrig lämnade den dagen. Det var fyra dagar kvar till jul men mamma hade inte börjat med den årliga jilstädningen så jag skulle hjälpa henne, hon hade inte köpt några julklappar heller. Hon brukade alltid vara ute i god tid, jag har funderat många gånger på om hon kände på sig att något skulle hända.
Jag skulle hjälpa mamma med städningen men jag gick ut en sväng medan mamma vilade, när jag kom tillbaka var hon sämre. Så jag gick i mot hennes vilja och ringde v.c, vi fick en tid på e.m. Mamma blev sämre, sämre, hon mådde illa kräktes hon brukade "klaga" men den här gången grät hon av smärta. Det var jobbat att se det gjorde så ont i hela mig att se. Jag kände mig dum och maktlös som inte kunde göra något.
Hon hade det jätte jobbigt å jag kunde bara se på, tillslut fick jag nog å ringde 112, jag måste ha hjälp jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes dumt på ett sätt att ringa å "störa" dem, mamma hade bara ont i magen, men mamma brukade ALDRIG överdriva å hon blev sämre.
På SOS alarm frågade de massa frågor om mammas tillstånd, de misstänkte att det kunde vara en hjärtinfarkt. Mamma ville ha vatten att dricka men de sa att jag inte fick ge henne något att dricka.
De sa att de skulle skicka en ambulans men den var på väg ner till sundsvall med en annan patient, så att det skulle dröja.
Det kändes som att det tog en evighet innan de kom, vissa stunder trodde jag att de hade glömt bort oss. Mamma hade så ont hon sa "Snart dör jag, jag dör snart". Men försökte att övertyga henne om att det skulle gå bra, bara vi fick hjälp. På sjukhuset finns det bra personal som vet vad de ska göra (det var innan jag visste så mycket om sånt).
När ambulansen kom fick de lyfta över mamma på britsen rftersom att hon orkade inte ställa sig upp så ont hade hon. Jag frågade om jag fick följa med i ambulansen, å det gick bra jag satt fram å hörde mammas grät och nästan grät av smärta. Ambulans personalen var mycket trevliga och snälla, han som körde försökte att prata lite andra saker. De var till stor hjälp.
När vi kom in på akuten flyttade de över mamma på en annan brits, sköterskan tog prover å sa att vi skulle snart få träffa en läkare å få veta lite mera. Jag satt brevid mamma å höll henne i handen försökte att trösta henne.
Sen kom en läkare som kände å klämde lite å berättade att de skulle göra några ytterligare undersökningar (röntken å ultraljud) på magen. De sa att jag skulle vänta där å ringa hem till pappa det vore bra om han kom in oxå. Jag ringde hem till pappa han skulle åka in, Tommy har MYCKET svårt för sjukhus han klarar helt enkelt inte av det så han stannade hemma med sin då varande flickvän.
När pappa kom in hade de kommit tillbaka med mamma från undersökningarna, hon hade fått morfin mot smärtorna. Så hon var lugn men dåsig, vi blev flyttad till avd 8. Men de hade så många patieter så mamma fick en plats i korridåren, pappa å jag fick en varsin stol att sitta på brevid mamma. De frågade om vi ville ha lite fika men det var det sista vi tänkte på då. Vi satt där nån timme sen kom en sjuksyster å pratade med oss å sa att läget var stabilt, hon sa att vi skulle åka hem och komma tillbaka imorgon.
Jag gav mamma en kram å sa: "JAG ÄLSKAR DIG!" vad jag inte visste då var att det skulle vara sista gången jag såg mamma levande.
Vi åkte hem å mötte Tommy i dörröppningen, det första hanfrågade var om mamma skulle överleva. Ja men självklart sa jag det är stabilt nu. Hon är på rätt ställe jag känner ingen som har dött av magsmärtor.
Tänk vad fel jag hade. Mamma dog på morgonen dagen efter på sjukhuset, hon föll ihop när hon skulle gå på toalettten. Det visade sig senare att hon slutligen fick en propp i lungan.
Hon var 54år för ung när hon dog. Tommy var bara 18 år gick på gymnasiet
Mamma kommer alltid att finnas i mitt hjärta å jag täker på henne varje dag, hon var en underbar människa med mycket kärlek och omsorg för andra.
En stor kram till er alla där ute en extra stor KRAM till min underbara bror Tommy. Ta hand om era nära å kära, du vet aldrig när du mister dem..........
Jag skulle hjälpa mamma med städningen men jag gick ut en sväng medan mamma vilade, när jag kom tillbaka var hon sämre. Så jag gick i mot hennes vilja och ringde v.c, vi fick en tid på e.m. Mamma blev sämre, sämre, hon mådde illa kräktes hon brukade "klaga" men den här gången grät hon av smärta. Det var jobbat att se det gjorde så ont i hela mig att se. Jag kände mig dum och maktlös som inte kunde göra något.
Hon hade det jätte jobbigt å jag kunde bara se på, tillslut fick jag nog å ringde 112, jag måste ha hjälp jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes dumt på ett sätt att ringa å "störa" dem, mamma hade bara ont i magen, men mamma brukade ALDRIG överdriva å hon blev sämre.
På SOS alarm frågade de massa frågor om mammas tillstånd, de misstänkte att det kunde vara en hjärtinfarkt. Mamma ville ha vatten att dricka men de sa att jag inte fick ge henne något att dricka.
De sa att de skulle skicka en ambulans men den var på väg ner till sundsvall med en annan patient, så att det skulle dröja.
Det kändes som att det tog en evighet innan de kom, vissa stunder trodde jag att de hade glömt bort oss. Mamma hade så ont hon sa "Snart dör jag, jag dör snart". Men försökte att övertyga henne om att det skulle gå bra, bara vi fick hjälp. På sjukhuset finns det bra personal som vet vad de ska göra (det var innan jag visste så mycket om sånt).
När ambulansen kom fick de lyfta över mamma på britsen rftersom att hon orkade inte ställa sig upp så ont hade hon. Jag frågade om jag fick följa med i ambulansen, å det gick bra jag satt fram å hörde mammas grät och nästan grät av smärta. Ambulans personalen var mycket trevliga och snälla, han som körde försökte att prata lite andra saker. De var till stor hjälp.
När vi kom in på akuten flyttade de över mamma på en annan brits, sköterskan tog prover å sa att vi skulle snart få träffa en läkare å få veta lite mera. Jag satt brevid mamma å höll henne i handen försökte att trösta henne.
Sen kom en läkare som kände å klämde lite å berättade att de skulle göra några ytterligare undersökningar (röntken å ultraljud) på magen. De sa att jag skulle vänta där å ringa hem till pappa det vore bra om han kom in oxå. Jag ringde hem till pappa han skulle åka in, Tommy har MYCKET svårt för sjukhus han klarar helt enkelt inte av det så han stannade hemma med sin då varande flickvän.
När pappa kom in hade de kommit tillbaka med mamma från undersökningarna, hon hade fått morfin mot smärtorna. Så hon var lugn men dåsig, vi blev flyttad till avd 8. Men de hade så många patieter så mamma fick en plats i korridåren, pappa å jag fick en varsin stol att sitta på brevid mamma. De frågade om vi ville ha lite fika men det var det sista vi tänkte på då. Vi satt där nån timme sen kom en sjuksyster å pratade med oss å sa att läget var stabilt, hon sa att vi skulle åka hem och komma tillbaka imorgon.
Jag gav mamma en kram å sa: "JAG ÄLSKAR DIG!" vad jag inte visste då var att det skulle vara sista gången jag såg mamma levande.
Vi åkte hem å mötte Tommy i dörröppningen, det första hanfrågade var om mamma skulle överleva. Ja men självklart sa jag det är stabilt nu. Hon är på rätt ställe jag känner ingen som har dött av magsmärtor.
Tänk vad fel jag hade. Mamma dog på morgonen dagen efter på sjukhuset, hon föll ihop när hon skulle gå på toalettten. Det visade sig senare att hon slutligen fick en propp i lungan.
Hon var 54år för ung när hon dog. Tommy var bara 18 år gick på gymnasiet
Mamma kommer alltid att finnas i mitt hjärta å jag täker på henne varje dag, hon var en underbar människa med mycket kärlek och omsorg för andra.
En stor kram till er alla där ute en extra stor KRAM till min underbara bror Tommy. Ta hand om era nära å kära, du vet aldrig när du mister dem..........
Kommentarer
Postat av: Jenny
Hej Ella!
Det är Jenny, gamla grannen. Efter länkar från blogg till blogg osv kom jag till Sara och sen till dig! Va roligt!
Vilka vackra ord Du skriver om din mamma. Jag minns också vilken fin mamma Agneta var. Jag minns vad roligt jag tyckte det var när jag fick följa med er att bada :), minns du det?
Ha det bäst! Kram
Postat av: Sara
vad fint skrivet,Ella! Det berör verkligen. Hoppas du haft en så bra dag som det går, med tanke på allt. Agneta är nog stolt över dig nu..Hur bra det gått för dig, att du är frisk och har en egen liten familj! Kram!
Postat av: Johanna
Vilka fina ord, man kan riktigt se henne springa runt i ert kök och duka fram fika, alltid mycket fika!Agneta är mycket stolt över dig ella glöm aldrig det, du har klarat så mycket. Jag är också stolt över dig. Kram!
Trackback
